Kisseh

Som min bättre hälft redan har rapporterat om i sin blogg så var jag, han och syster yster och åt på stans nya sushirestaurant i torsdags. Jag liksom han var mycket mycket besviken. Jag hade verkligen sett fram emot öppnandet. Jag visste förvisso att ägaren var densamme som till en annan restaurant i stan som serverar sushi som jag inte är förtjust i, men jag hade ändå hoppet uppe. Jag tänkte att det skulle bli mycket bättre när dom kunde lägga hela sin energi på sushitillredningen.
Men där lärde sig Johanna sin läxa för sista gången.

Ha aldrig höga förväntningar på någonting. Du blir bara besviken.

Jag levde efter detta måtto väldigt länge och jag förstår inte varför jag har slutat med det. Har jag inga förväntnigar på saker så blir jag inte besviken när dom går åt helvette, vilket dom alltid gör.

Så är det. Acceptera detta och gå vidare med livet. Alla ni hoppfulla själar där ute som tror att livet kommer behandla er gott, det är lika bra att ni kastar bort den där färgglada optimismen med en gång och byter ut den till någonting lite mer passande som går i tonerna av cynisism och realism.

Jag säger inte detta för att göra er ledsna, det är för att skona er från den bittra verklighet bjuder på.

För att förklara det ordentligt för er som inte bara har tappats bakom vagnen utan faktiskt släpats två kilometer efter den på en grusväg full med gropar och stora stenar så har jag gjort en liten berättelse.

Det lilla Lisa önskade sig mest i världen var en liten kanin. Hon tjatade på sina föräldrar hela vintern och våren om att hon skulle få en på sin födelsedag i maj. En alldeles egenkanin som hon kunde älska och vårda. En liten kanin som var bara hennes och ingen annans. Bara hennes i hela världen.

Hennes föräldrar var rädd för att hon inte skulle klara ansvaret och pratade länge med Lisa om vad det skulle innebära. Det var inte bara en leksak som man kunde ta hand om när det passade. Lisa såg på dem med stora ögon och lyssnade noggrant. Hon bestämde sig för att bevisa för dem att hon verkligen förstod vad dom menade. På rasterna i skolan gick inte Lisa och lekte med dom andra barnen. Hon satt i stället på en bänk och läste en bok från biblioteket om att sköta kaniner.

Maj månad kom och med den Lisas födelsedag. Hon låg länge vaken på födelsedagsmorgonen och lyssnade på föräldrarnas göråmål i köket. Hon visste att hon gjorde frukost till henne och slog in presenter. Så hörde hon till slut tassande fotsteg i trappen och viskande röster. Hon drog upp täcket över öronen och blundade hårt. Då öppnades dörren och föräldrarna kom in och sjöng Ja må hon leva. Med sig hade dom ett vackert inslaget paket. Det var blommigt papper och massa snöre i alla färger. Lisa såg på det med besvikelse, det där kunde inte vara en kanin. Men väluppfostrad som hon var så visade hon inte sin besvikelse utan tog leende emot paketet. Det var hårt och stort och även om Lisa dubbelkollade så såg hon inga lufthål. Det var ingen kanin.

Men när hon öppnade pappret så såg hon att det var något konstigt med paketet. Det var..kunde det verkligen vara sant? Ja det var hö. Hö till en kaninbur. Sen ramlade ett kort ut ur paketet. Ett kort på hennes alldeles egna lilla kaninunge.



Hela Lisas ansikte brast upp i ett leende flög upp ur sängen och kastade sig i sina föräldrars famnar.
"Åh mamma det är en kanin. Den ska heta Fingal"
"Men Lisa det är en flicka"
"Det gör inget den ska heta Fingal ändå."

Lisa sprang ner i köket, ingen kanin där. Vidare in i vardagsrummet men där var det också tomt.
"Idag är det si fint väder så Fingal ville var utomhus" Hörde hon sin far säga i dörröppningen.Utan att ens se på honom sprang hon ut genom dörren och där såg hon den. den stora, fina och i solljuset glänsande kaninburen. Fingals hem.

Lisa gick med andakt fram emot buren. Redan efter några steg såg hon att någonting var fel. Varför var dörren öppen?
Hon höjde blicken för att med ett barns entusiasm leta efter kaninen men ser istället grannens hund. Hon log och ropade på hunden tills hon såg vad den hade i munnen.



Fingal var nu ett minne blott.

Lisa återhämtade sig aldrig från den hemska förlusten och blev sedemera alkoholist. Hon hade svårt att behålla både mån och jobb och levde mestadels på socialbidrag. Hon fick ett barn vid 23 års ålder där det blev en uttdragen faderskapstvist. Den sanna fadern hittades till slut och krävde ensam vårdnad. Lisa förlorade.


Nu är rasten slut. Fan. Jag som hade så roligt.