Kisseh

I helgen åkte jag, Kent, Ola, Lena och lilla Emil ner till Stockholm. Det var dags för två av våra högst graderade att bekänna färg. Nu skulle dom svettas inför RGK i 2 ½ timme och visa att dom efter tre års slit förtjänade den aktningsvärda graden av svart bälte, 3e dan. Det vill säga det tredje svarta bältet inom Ju-Jutsu Kai. Det vill för den oinvigde kanske inte säga så mycket, men för att illustrera hur stort det faktiskt är så kan vi ju jämföra det med fotboll. Tänk hur många som börjar lira fotboll varje år. Hur många av dom börjar spela i allsvenskan? Jag vet inte hur många procent det är men det känns som en lämplig liknelse. Av 1000 personer som börjar träna i Ju-Jutsu Kai tar TVÅ det första svarta bältet. Sen hur många det är som tar det andra har jag ingen aning om, men det är ett fåtal. Ännu färre tar 3e dan.
Det vill alltså säga att Kent och Ola är grymma. Riktigt grymma.

Nu sitter ju inte jag i RGK men personligen tycker jag att dom gjorde den bästa graderingen av alla.
Jag kan inte beskriva i ord hur stolt jag är över Kent. Han är så himla duktig.

Dock skall vi inte glömma helgens viktigaste höjdpunk. Efterrätten på Hard Rock Café. Nu snackar vi mumma.
Först gick vi på Texas Longhorn och jag åt 200 gr biff med tillbehör. Det var inte något om man jämförde med dom 400 gr Ola klämde i sig men till mitt försvar får jag säga att jag är en nätt liten dam. Och efterrätten är dagens viktigaste mål, det vet alla.

Kentis såg också ut att uppskatta efterrätten. Dock kanske han var rätt nöjd över sitt nya fina bälte också.
Men vem skulle inte uppskatta den? Det var varm fudge och en brownie i botten. På den var det enorma lass glass och hårt vispad grädde och massa hackade valnötter. Det är lycka det.



Det enda som var sötare än den här underbara glassen var Kent.