Älskade du
Herregud, jag måste sluta lyssna på Kjellvander. Blir å jävla gråtmild av den här musiken. Det är faktiskt lite för emo att ligga här och grina.
Har drömt en massa mardrömmar de senaste dagarna. Har inte drömt massa sjuka drömmar som man kan göra ibland utan mer om saker om faktiskt kan hända. Vill inte somna för drömmarna är så verkliga att jag kan vakna mitt i natten och undra om det faktiskt har hänt på riktigt. Men jag har också drömt om morfar. Det var en konstig men fin dröm. Det var ett par år fram i tiden, och jag hade barn och både mormor och morfar levde fortfarande. Men dom var mycket yngre, dom var som när jag var liten. Och dom såg så lyckliga ut båda två, och jag var så lycklig för att jag visste att mitt barn skulle bli lika älskat av dom som jag har varit.
Som sagt var en konstig dröm, men det är en vacker tanke och en skön omväxling bland mardrömmarna.
Jag vet, attitydförändring. Men tidigare idag var jag bara less på ett väldigt okonstruktivt sätt. Nu är jag ledsen för att jag saknar någon jag älskade väldigt mycket. Och det får man faktiskt lov att vara. Läste morfars dödsannons för första gången idag. Det var skönt för så släppte allt som jag har hållt inom mig. Det var en så fin text av Pär Lagerkvist i den. Så väldigt passande så jag tänkte avsluta med den.
Kärlekens visa har inga ord,
nynnar som vinden i träden
Svävar lätt över blommande jord,
leker i sommarsäden
Ingen hör den mera än vi,
du och jag vid din sida
För det är oss den sjunger i
sin sång över jorden vida
Det är livets förgänglighet som gör det så eländigt. Men samtidigt blir det så värdefullt och bitterljuvt underbart. Den enda rationella handlingen är kärlek och den ska slösas med, för till skillnad mot lönen så fylls kärlek på tills det svämmar över.
Hoppas din morfar spelar bowling med min morfar i himlen. Det skulle min morfar gilla.
*Nu står jag faktiskt med tårar i ögonen*. Saknar min morfar fast han dog för 20 år sedan.
Jag tror inte att min morfar är en bowlare. Var. Fast han var grym på det mesta så han skulle säkert vara bra på det med. Han var en sån där vara-ute-i-trädgården-och-dona-och-bygga-hus-och-bryggor-och
-sätta-potatis-fast-han-var-nästan-åtti-år-gubbe :)
Egentligen så spelar det ju ingen roll hur lång tid som har passerat. Saknar min pappa lika mycket nu som jag gjorde för 10 år sen men däremot så lär vi oss att leva med och hantera sorgen och saknaden allteftersom tiden går. Låter som något en präst skulle säga på en begravning men det är ju faktiskt sant.
